Det är de dagarna som jag kommer på att jag har ADHD, inte för att det är en stor katastrof, utan för att det är något som jag inte kan göra något åt och jag vet att det gör att jag förmodligen aldrig kan jobba normalt 9-5, 100 % och massa pengar.
Att jag aldrig kan ha det som andra. Att jag är "dömd" till ett en tillvaro där det kommer att handla om att hanka sig fram (precis som det alltid varit för mig) att jag aldrig kan vila i vetskapen att det kommer ordna sig helt och fullt.
Missförstå mig rätt. Jag är inte ledsen över att jag har ADHD, det är inte det det handlar om. Jag menar inte heller att det är värsta katastrofen och att jag är dödsdömd.
Det handlar om mina egna förutsättningar för mitt fortsatta leverne. Och jag tycker att det är svårt och jobbigt. I bakhuvudet har jag ändå alltid haft en tanke om att "det kommer ordna sig framåt, jag kan jobba heltid och tjäna mer än 7000 i månaden och kommer ha råd att köpa ett hus" Men det kan jag inte tro på längre. För jag vet att jag pallar högst 50% och sen orkar jag inget mer, är en slapp disktrasa på soffan, för trött för att orka formulera meningar.
Finns det bidrag för aspirerande författare? Jättebilligt, bara 8300 i månaden. Maila mig så får ni mina kontouppgifter.
Jag vill också ha det andra har. Klart jag är avundsjuk på normalisar som klarar mer än 2 saker om dagen utan att dö stressochtrött-döden.
Om jag har tur kommer iaf någon av de ADHD-mediciner som finns på marknaden hjälpa mig, när Ritalin inte gjorde det. Om någon funkar kanske jag kan ha ett mer normalt liv. Man kan ju alltid hoppas. Jag hoppas också att mitt framtidsjag någon gång ska läsa det här inlägget och skratta gott åt hur bra det ändå gått för mig.
Att min framtid är mer som den här dockan.
Nu känner jag mig mest trött med extra trött.
Ska försöka göra ett mer peppigt inlägg någon dag.
Nu ska jag göra det jag är bäst på, inte ett jota, eller kanske spela disgaea4.
Kramar till alla snälla!
