Och med minsta lilla skitsak så menar jag enkla, vardagliga saker som att laga mat, diska, städa, tvätta och allt annat man behöver göra för att inte hamna i ett framtida avsnitt av Rent hus. Så just nu känns det väldigt najs att ha en sambo som kan ta hand om en del av de där sakerna.
Vissa dagar är bättre än andra och då kan jag tillochmed orka göra lite saker. Andra dagar orkar jag inget mer än det absolut nödvändigaste. Och jag försöker lära mig och komma ihåg att säga Nej till saker istället för att som vanligt säga "ja, såklart med lite extra"Att ens tänka på att jag ska jobba igen någon gång känns nästan som att bestiga mount everest, oöverstigligt, särskilt för mig som knappt orkar gå upp för trappan till ytterdörren.
Efter att ha gjort inte ett skit i nästan två veckor så har jag energi nog att faktiskt pyssla lite, väldigt små projekt.Men det tog mig lång tid att hamna i det här stadiet, det kommer ta tid att komma tillbaka, just nu vill jag bara bli av med alla jobbiga stresskänslor i kroppen. Att vakna och känna mig utvilad istället för att vakna och känna det som om kroppen är ute och springer ett marathon. Det skulle vara sjukt najs att orka träffa folk, att orka tillbringa tid med syskonbarnen,orka gå på fest, orka göra saker med min sambo, att kunna köra bil och orka hjälpa alla mina tanter med saker. Bara att skriva det gör mig stressad.Det är så jävla värdelöst tillstånd det här. Jag vill ha hjälp.
Men har inte tid hos en psykolog förrns i november. >_<
Just nu sitter jag och lyssnar på en hantverkare som håller på att lägga golv i köket. Ska bli skönt med nytt golv som inte är rosa i slitytorna.
Nu ska jag fortsätta att stirra på teven. Tjipp å hajk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar