Jag hade inga som helst problem med PMS förens i augusti när jag en söndag grinade mig fördärvad över ingenting och inte kunde förstå vad det var som hände mig. Jag har sen dess grinat över att jag inte hade fler chips hemma, för att min pojkvän sa "jag älskar ju dig", för att min pojkvän skulle iväg på fest (som jag inte ville gå på), för att jag inte kommer på vad nåt heter på engelska så jag kunde söka på det och 100 andra lika dumma och otänkbara skäl. Jag vet ju rent intellektuellt att det inte är nåt som skulle få mig att gråta i vanliga fall. Och det är ofast inte ens något som jag i vanliga fall bryr mig om. Men PMSdagen blir ALLT jättestort, alla känslor sitter utanpå kroppen och nästan allt min stackars pojkvän gör får mig att börja grina. Och då är han alltid snäll mot mig (så snäll att jag knappt vet om jag förtjänar det egentligen)
Och nu sitter jag här med mitt relativt nya tillstånd och försöker att inte grina så att kunderna ser.
Jag vill bara krypa in under en sten, eller ännu hellre under en filt i min soffa.
Försöker dessutom jobba i photoshop med bloggens nya utseende. Men det var så länge sen jag jobbade i PS att jag inte ens kommer ihåg det mest basala. Det enda jag gjort med PS de senaste året är redigera bilder. Inte göra grafik.
Så jag har grinat lite över det också idag.
Nu ska jag fortsätta att jobba.
Har ni några PMShistorier att dela med er av? Jag vill gärna höra dem isåfall. ^__^
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar