Jag gillar ganska mycket olika musik, en del som är jättetöntig som jag knappt vågar prata om ifall jag vill att folk ska ha nån sorts respekt för mig som person. Och annan som är helt fantastisk på andra vis.
Sedan jag upptäckte Kanon Wakeshimas nya album "Shōjo Jikake no Libretto: Lolitawork Libretto" i november nån gång har jag lyssnat på den hur mycket som helst. Jag lyssnade en hel del på den första skivan också, Shinshoku Dolce. Men den andra är så mycket bättre. Kanon är producerad av Mana (Malice Mizer, Moi dix Mois), och det märks ibland. Men jag ser inget negativt med det. Jag gillar det symfoniska och storslagna i hans produktioner.
Musiken låter precis som ett trasigt och övergivet tivoli, jag ser framför mig hur vinden drar lite i spindelväven som lagt sig över karusellhästarna och hur det rasslar i några torra löv. Och mitt i allt sitter Kanon med sin röda cello.
Innan jag lyssnade på Kanon hade jag ingen aning om att just cello kunde vara så vackert. Det var bara nån förvuxen fiol i min värld.
Min favoritlåt på skivan är den här som släpptes som singel också.
En stor del av min Nanovell skrev jag till den här skivan. Och jag hoppas att åtminstone lite av magin från musiken har letat sig in i orden.
Tillsammans med Kanon från An Café bildade hon kanonxkanon förra året. De släppte singeln Calendula Requiem. Den är lite poppigare än hennes vanliga gothiga musik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar